I 81 dagar klarade jag mig.
Visst, jag har längtat hem lite, men inte alls mycket. En kaffe på Starbucks har gjort så att det försvinner liksom. Men nu, herregud. Skulle nån erbjuda mig en plats på ett plan hem så skulle jag ta den.

Inte för att jag vill i från familjen. Absolut inte! Och inte för att jag vill åka ifrån USA. För det vill jag inte heller.
Anledningen är att jag vill hem till mamma och pappa. Det kanske låter löjligt, men jag mår kass. Jag har ont i halsen så jag inte kan svälja eller prata, jag har feber, jag har huvudvärk, jag har varit vaken hela natten för att jag mådde så illa så jag spydde varannan timma. Då vill man inget hellre än att vara hemma...

Förlåt för ett asgnälligt tyck-synd-om-mig-inlägg, men så känner jag just nu.

Ska väl sova en stund nu för snart kommer barnen hem och M åker på tripp och J är iväg på tripp så jag måste ta hand om dom små gullebarnen. Hur ska de gå?

hoppas ni mår bättre.
/S